Tårar

Kaffetåren den bästa är...

Bröllopsyra

Långsamt vandrade de kyrkgången fram. Tillsammans. Så vackra och unga. Så trosvisst leende. De bar fram sina hjärtan till varandra. Och en stark hand grep om dem. Förenade dem. Välsignade dem. Från kyrkan steg sången segerrusigt.

Och vi kippade efter andan i pur glädje.

Ett äktenskap hade ingåtts. 

Jag blåser på dig.

Som en såpbubbla lyfter du

Sväva mot höjden

Sväva högt!

När du landar må du landa mjukt

Omgärdad av hans kärlek

i

vardagsliv

Som en ängel

Ibland dyker det upp änglar i min närhet. De sprider kärlek omkring sig. Inte så ofta med ord utan oftare med bullar. Eller en nästan ny tv. Och när de går dröjer sig en doft av omsorg kvar i luften som kaprifoldoft en försommarkväll. Mitt i livets taggigheter sveper dessa ängelmänniskor in mig i en varm filt för en stund. Det skyddar mot sticken och det värmer. Vissa dagar är det den varma humorn hos en älskad person som skänker den där värmen. Som får mig att skratta åt eländet och att använda galghumorn som vapen. Och efteråt dröjer sig en känsla av att ha blivit välsignad kvar.  Precis som av en ängel.

Bida

Stilla dig

Se tiden an

Försök inte att förstå

Riv dig inte blodig

Tiden är inte inne

Släpp taget

Singla

Vila

Bida

Och ibland dyker en ängel till och med upp oombedd i en dikt

Skratt

Så ligger vi bredvid varandra och småpratar. Lite mor-och-dotter-prat. Om ingenting. Och om allt. Kvällen är sen och vi är trötta. Gamla minnen dyker upp i samtalet och vi fnissar lite. Ett tokigt infall och allt brister. Vi brister. Ut i gapskratt. Ett sådant där skratt som lämnar oss andfådda med rinnande tårar och ont i magen. Ett sådant skratt vi borde skratta oftare.

Och när herrarna i familjen undrar vad som är så roligt stirrar de bara oförstående på oss när vi försöker förklara. Och det får skrattet att bryta ut igen. Så vi går till varsin våning i vårt gamla hus och somnar med ett leende på läpparna medan herrarna sitter kvar vid tv:n och tittar på OS.

Ett gott skratt förlänger kanske inte livet men gör det så mycket roligare att leva!

Ärrad

En påfrestning som lämnat djupa avtryck

kanske lyfter det sig ännu

till jämvikt 

bara tiden vet

Annars är det bara att hugga i och göra det bästa av eländet

Under eken

Klockan är ett. I vanliga fall hade mer än halva arbetsdagen varit förbi och jag skulle strax inleda dagens sista lektion. Om det varit mitt i terminen. Men nu är det ju faktiskt sommar. Och de flesta lärarna i vårt land har fortfarande ledigt. Så jag låtsas att jag också har sommarlov. För då är det inte så konstigt med långsamhet. Då kan det vara helt normalt att dagen består av lång frukost följt av en kaffetår. Då är det inte ovanligt att läsa en roman mitt på blanka förmiddagen och att ta en tupplur efter lunch. Då är stillheten eftertsträvansvärd och till och med hyllad. Alla stressade svenskar som tänkt sig att semestern skulle bli just så och inte drunkna i måsten, aktiviteter och renoveringar suckar avundsamt. Och tänker att nästa sommar ska jag ta mig tid till att ligga i hängmattan. Så precis som med allt annat i livet är det ovanliga bara ovanligt ställt i relation till något vanligt. Och nu, några veckor till är långsamheten och stillhetens tid, om inte vanlig så i alla fall fullt normal. 

Och under eken får lång tid en annan innebörd 

och långsamheten blir en dygd.

Guldkant

Nu fylls dagarna av sommar. Kaffestunder och sovstund under bar himmel när krafterna tryter. Solglimtar och regnskurar i ett svenskt virrvarr. Och mina ungar flyger inte iväg på några veckor än. Men fågelungarna vinglar omkring i min sargade trädgård. Orädda och livrädda på en gång så som flygfärdiga ungar är. Föräldrarna vakar ängsligt och önskar av allt sitt hjärta att vingarna bär och att de ska slippa göra sig illa. Visst bär vingarna och visst svingar de sig högre och högre med allt färre landningar i det trygga boet.

Jag svingade mig iväg på loppis igår med goda vänner och en kaffekorg. Vi utbytte fikabröd och små och stora tankar. Precis så som det är ibland när man verkligen möts. Och så tittade vi oss igenom ett ridhus-loppis fullproppad med nödvändiga och onödiga ting.

Naturligtvis kom jag hem med en guldkant. För det behöver både jag och livet.