Vårvinter

I morse vaknade jag av att snön piskade mot sovrumsfönstret. Nu viner vinden om knutarna och får fönsterrutorna att skallra. Golvdraget pilar över trägolven i vårt gamla hus. Ute är gräsmattan pudrad med snö som en florsockrad semla. På tv talar man om bakslag för våren. Jag hoppas bara att strömmen inte följer med stormbyarna. Så kurar jag här inne. Köksbordets tulpaner har vissnat och gett upp efter lång och trogen tjänst. Det känns tomt. Så jag tittar ut i trädgården med en ilning av spänning och undrar om takpannorna ligger kvar och om den kvarglömda studsmattan tänker lyfta och singla som ett trött löv i vinden. Men solen lyser oskyldigt från en blå himmel beströdd med vita molntappar. Som om bakslaget inte gällde henne. Hon tvår sina händer och lyser som en vårsol ska.

Bakslag

Träffar oväntat hårt

ömmande

Lämnar mig omtumlad

Tomma blad

I stillhetens och långsamhetens tid är alla blad tomma

Det forsar ingen stress här

Det ruvar tomhet

I stillhetens och långsamhetens tid är alla blad tomma

Det trummas inga måsten här

Det föds intet

I stillhetens och långsamhetens tid är alla blad tomma

Det hänger inga krav här

Det spirar saknad

I stillhetens och långsamhetens tid är alla blad tomma

Det slumrar ingen vila här

Det trycker bara väntan

I stillhetens och långsamhetens tid är alla blad tomma

Natt

Natten sänker sig över vår by. Det är mörkt i husen. Alla lampor har slocknat. En katt smyger försiktigt utefter häcken så tyst och försiktigt att hon bara anas. Ikväll lyser inte månen. Den kastar inga silverstrålar över nötta fasader och vackra hus. Ikväll sjunger inte vinden. Vimplarna hänger slaka utefter flaggstängerna. Allt är stilla. Kanske sover alla sött och tryggt. Kanske vakar någon. Oroas. Ängslas. Kyrkan lyser som en fyrbåk i mörkret. Står där med sin tyngd, sitt ljus och lovar evighet och frid. Här behöver ingen gå vilse – kyrkan lyser i natten.

Fredag

Nu är det helg och av gammal vana känner jag ett behov av att summera. Så jag samlar ihop mina tankar och låter dem glida genom dagarna. Det går ganska fort! Men idag vill jag räkna de goda stunderna. Så jag plockar fram dem och lägger dem i minnets karamellskål. Jag suger på dem en efter en och känner sötman. Ett telefonsamtal med tröst. Ett med skratt. Lunch vid solväggen. En oerhört spännande bok. Dottermys. Sonens lägenhet. Små sms med texten Prata? Kvällsmat med mannen på konditori….

Och så dessa människor som med ett penseldrag och en kameravinkel kan få oss andra att se skönheten i vardagliga ting. Och som kan spegla en personlighet i olja eller film. I långsamhetens tid lyser det upp och berikar. Jag vilar min blick på dessa bilder. Och njuter…

http://www.thetruebohemians.blogspot.com/

Mulen dag

Eftermiddagen är här. Den mulna himlen lystes aldrig upp av solen idag. Och brevbäraren har ännu inte kommit. På mina träningsmeter hann jag ändå träffa en vänlig medmänniska och byta några ord medan vinden ilsket piskade mig på kinden. Han åkte vidare till nya uppdrag. Jag koncentrerade mig på backen. Här i byn sjunger vinden. Den spelar toner i ett rör någonstans. Och grannens vindspel ackompanjerar villigt. Så här är aldrig vinden tyst. Byns alla flaggstänger bidrar med linornas mer stumma klang. Idag har vindsången ljudit. Den grå dagern avtar redan. Jag har tänt lampan i köket och lyssnar till köksklockans tickande. Snart är den här dagen också slut. Och följs av en ny.

Tiden

I långsamhetens och stillhetens tid

Finns inga sagor

Här rör sig varje sekund med lyftad panna

Minuterna poserar med tillgjorda leenden

Jorden rör sig med vickande höfter

Självmedvetenheten regerar här

För tiden är inte längre slav

Utan härskare

Den första tiden

Den första bladknoppen

Den första fågeldrillen

Den första snödroppen

Den första solstunden

 Den första krokusen

Så mycket lättare det känns än när det är det sista lövet som sakta singlar ned på marken

Slitet

Jag älskar gamla slitna saker med krackelerad yta

Jag kanske förbereder mig för framtiden...