Zooma in, fokusera och beskär

Det är så lätt och att överväldigas. Det är bekymmer som får tankarna att gå på repeat i våra stackars trötta hjärnor eller ensamheten som hotar att göra oss osynliga. Det är all ondska vi ser i världen och vår egen otillräcklighet. Det är övermäktiga krav och tidsbrist. Eller oceaner av tid.

Naturligtvis ska allt det här bearbetas och åtgärdas på ett eller annat vis men ibland måste vi låta det lilla vara nog. För att orka. För att låta själen vila. För att läka. Och för att hämta kraft till förändring. Och naturligtvis har det tänkts och formulerats mängder av goda råd och visdomsord om det här i Bibeln och i andra böcker och skrifter av människor långt klokare än jag. Men ibland behövs det något hemsnickrat och egenformulerat. När det får landa så blir livet ljusare och vackrare. Och värt en förändring.

Det jag själv upprepar om och om igen är raderna;


Zooma in
Fokusera
Och beskär

Ändå

Nu silas ljuset genom gyllene blad. För nu har aspen slagit ut. Den skira grönskan påminner om höstens färger. Och den gråa dagen kan inifrån lätt förväxlas med en kulen höstdag. Men där ute doftar det av olvon, hägg och nyklippt gräs. Och fåglarna sjunger mig lycklig.
Så det är ingen tvekan. Det är vår!

Ändå

Knotigt

Vridet

Grått och torrt

Översållat av ett skum av rosa siden

Innovation

Det gäller att inte ge sig. Att ständigt söka nya vägar. Att om om och om igen pröva och förkasta. Och så plötsligt finns lösningen där. Så enkel och så genial. Det gäller att omge sig med problemlösare.

Krock

Ibland blir man överraskad. Mina förutfattade meningar om grannstaden fick sig en knäck häromdagen. Och det var ju trevligt. Då talar vi ändå om staden med den fulaste rondellkonsten i landet. Det vi hittade var ett mysigt ställe att fika på. I ett gammalt hus med snickarglädje och med en fantastisk ramp fanns ett 85 år gammalt konditori. Och det hade vi missat alla de där halva-vägen-var gångerna som vi träffats för att prata och fika. Så vi njöt av miljön och goda bakverk. Och jag fotograferade möbler och inredning, men plötsligt såg jag vad det var jag fotograferade. Lampan såg ut att vara från trettiotalet eller kanske fyrtiotalet. Och den var prydd med örnar.

Då blev det plötsligt en krock mellan det mysiga och det onda. 

För tidigt

Det är för tidigt. Jag vet att det är för tidigt men jag kunde ändå inte låta bli. De låg där så stora, alldeles för glänsande och röda. Och jag köpte dem. Och precis som jag visste så smakade de nästan ingenting. Men känslan! Men känslan av att få sätta tänderna i en jordgubbe  i april var ganska fantastisk. Det var inte så klimatsmart och säkert inte ekologisk men jag lovar att nästa gång jag äter en jordgubbe ska det vara en solmogen, solvarm från min balkong.

stick näsan  över filtkanten
låt morgonkylan nypas
det blir en ny dag
det ska bli det
Än är det för tidigt

Det spirar

Det gror och det spirar. Våren är här. För att manifestera det köpte jag penséer häromdagen. Och längst in i det gamla glasväxthuset döljer sig ett litet café med bara två bord. Där bland blommor och blad mötte jag två danskfödda kvinnor som av olika anledningar invandrat till våra trakter. Snart var samtalet igång. Och se där! I en gammal skolbyggnad möts nyanlända och svenska kvinnor två gånger i veckan  för ett hantverksutbyte. 

God tanke. Gott exempel.

Idag vid kyrkkaffet hamnade jag vid samma bord som några familjer som öppnat sina hem för ensamkommande flyktingpojkar.

God tanke.Gott exempel.

Det spirar och gror.

9 April

Den 9 april 1940 kom kriget till norden. Det är inte så länge sedan.

Tyska pansarvagnar rullade på gatorna i Danmark och Norge.

Några år senare blev min mamma en internflykting. Mormor och morfar fick en timme på sig att packa och infinna sig i hamnen. De fick lämna allt.

Det var den brända jordens taktik. Efteråt var stora delar av Nordnorge skövlat, bränt och öde. 

Min mamma var ett litet flyktingbarn. 

På en båt.

Den 9 april 1940 kom kriget till norden. Det är inte så länge sedan.

  

(Det var ju också ett datum att välja gifta sig på)