Innovation

Det gäller att inte ge sig. Att ständigt söka nya vägar. Att om om och om igen pröva och förkasta. Och så plötsligt finns lösningen där. Så enkel och så genial. Det gäller att omge sig med problemlösare.

Krock

Ibland blir man överraskad. Mina förutfattade meningar om grannstaden fick sig en knäck häromdagen. Och det var ju trevligt. Då talar vi ändå om staden med den fulaste rondellkonsten i landet. Det vi hittade var ett mysigt ställe att fika på. I ett gammalt hus med snickarglädje och med en fantastisk ramp fanns ett 85 år gammalt konditori. Och det hade vi missat alla de där halva-vägen-var gångerna som vi träffats för att prata och fika. Så vi njöt av miljön och goda bakverk. Och jag fotograferade möbler och inredning, men plötsligt såg jag vad det var jag fotograferade. Lampan såg ut att vara från trettiotalet eller kanske fyrtiotalet. Och den var prydd med örnar.

Då blev det plötsligt en krock mellan det mysiga och det onda. 

För tidigt

Det är för tidigt. Jag vet att det är för tidigt men jag kunde ändå inte låta bli. De låg där så stora, alldeles för glänsande och röda. Och jag köpte dem. Och precis som jag visste så smakade de nästan ingenting. Men känslan! Men känslan av att få sätta tänderna i en jordgubbe  i april var ganska fantastisk. Det var inte så klimatsmart och säkert inte ekologisk men jag lovar att nästa gång jag äter en jordgubbe ska det vara en solmogen, solvarm från min balkong.

stick näsan  över filtkanten
låt morgonkylan nypas
det blir en ny dag
det ska bli det
Än är det för tidigt

Det spirar

Det gror och det spirar. Våren är här. För att manifestera det köpte jag penséer häromdagen. Och längst in i det gamla glasväxthuset döljer sig ett litet café med bara två bord. Där bland blommor och blad mötte jag två danskfödda kvinnor som av olika anledningar invandrat till våra trakter. Snart var samtalet igång. Och se där! I en gammal skolbyggnad möts nyanlända och svenska kvinnor två gånger i veckan  för ett hantverksutbyte. 

God tanke. Gott exempel.

Idag vid kyrkkaffet hamnade jag vid samma bord som några familjer som öppnat sina hem för ensamkommande flyktingpojkar.

God tanke.Gott exempel.

Det spirar och gror.

9 April

Den 9 april 1940 kom kriget till norden. Det är inte så länge sedan.

Tyska pansarvagnar rullade på gatorna i Danmark och Norge.

Några år senare blev min mamma en internflykting. Mormor och morfar fick en timme på sig att packa och infinna sig i hamnen. De fick lämna allt.

Det var den brända jordens taktik. Efteråt var stora delar av Nordnorge skövlat, bränt och öde. 

Min mamma var ett litet flyktingbarn. 

På en båt.

Den 9 april 1940 kom kriget till norden. Det är inte så länge sedan.

  

(Det var ju också ett datum att välja gifta sig på)

Paragdimskifte

Våra gränser flyttas sakta 

nästan omärkligt

Tills vi accepterar

det oacceptabla

Historieböckerna vet

Längs ån

Längs med ån var det vindstilla idag. Jag åkte ut ensam en stund och bara satt där vid ån och andades. Precis när tankarna var på väg in på vanliga, plågsamma banor simmade en utter över till andra sidan ån och klättrade elegant upp på en gren och försvann. En naturupplevelse långt ifrån spektakulära bergsklättringar och alpåkningar. Men ändå. Jag fick uppleva naturen, stillasittande. I all enkelhet. Ett litet plaskande, en simtur och sedan borta. Just nu.

Just nu. Inte på det hurtfriska coach-sättet som man har råd med när livet flyter på. Att njuta av det man ändå har samtidigt som man sörjer det man mist eller kanske aldrig kommer att få kräver något annat av oss. Det kräver beslutsamhet. Och selektivt seende. Och tålamod. Och självförlåtelse. Det är inget att sträva efter att uppnå. Det är bara livsnödvändigt.

Så tar jag en tur och fångar min bit av världen. Fokuserar och beskär. 

.