Söndagshälsning

Så sitter jag där igen och tittar dumt på skafferidörren. För det slog mig just att det är där inne som termosen står. Och vad värre är så ligger dotterns goda cupcake därinne i en burk. Och här sitter jag. Det är svårt att vara spontan i det här livet. Visseljohannan tjuter på spisen och jag drar bort den från plattan. I tid. Lite planlöst öppnar jag kylskåpsdörren och kikar in. Som om någon skulle ha lagt in något gott där som en liten söndagshälsning. Jag lyfter blicken och undret sker. För där i kylskåpsdörren ligger en underbar cupcake! Ljuvliga unge, den omtanken värmer! Så jag häller kaffet i en plastflaska, väntar tills det ångat av lite, stänger och trär på en yllestrumpa. Nu är det inte fåfänga finkoppar som gäller utan enbart förnuftighet förpackad i strumptermos. Allt åker ner i ryggsäcken och jag ger mig ut på lånade hjul. Ut i friheten. Och jag andas solsken, kaffedoft och njuter av sötma och värme.

Så fick jag förmiddagsfika i solen jag också. 

Det tinar

Ute lyser solen och värmer faktisk där inte vinden kommer åt. Jag och naturen börjar sakta tina upp. Jag känner det nu. Den här veckan blir bra!

Idag har jag mysstunder med yngsta dotter. Bara vi två. Vi gör ingenting särskilt eller speciellt. Vi bara njuter av att ha vardag under samma tak. Det är så här det ska vara. Jag lever med. Jag lever med i hennes vardagsfunderingar, ansökningshandlingar och framtidstro. Det är inte självklart. Och bara för att det inte är självklart är det en gåva att vårda och hålla fast vid. Så här kan livet också vara. Naturligtvis dricker vi kaffe och te ur vackra koppar med guldkant! 

Snart seglar de andra flygfärdiga ungarna in och förvandlar Stilla veckan till den livligaste sedan jul. Jag gläder mig åt att få samla ungarna under mina vingar som den hönsmamma jag är. Att få dela även deras liv några dagar. 

Ja, glädjen tar jag ut i förskott! 

Medmänniska

Ibland känns bara vägen allt för lång. Den slingrar sig fram i all evighet. Och inte vet vi var den bär. Vägskyltarna har blåst ned eller är skrivna på ett språk vi inte förstår. Och inte är det någon aurostrada heller utan en liten ynklig och krokig väg, full av gropar och hål. Med branta uppförsbackar och hisnande nedförslut. Det är inte alltid så lätt. Och inte alltid så roligt heller.

Det är då den där goda, goda vännen finns där. Hon som vandrar med. Utan stora åthävor går hon med mig den här konstiga vägen. Hon lyfter luren och ringer för att höra hur det är. Hon orkar lyssna och står pall. Hon orkar med mitt ältande och tillåter mig inte att ge upp. Men tvingar mig inte heller till att vara käckt optimistisk. Så här är livet just nu, säger hon. Och lär mig att våga låta framtiden vila.

En sådan vän är  i sanning en medvandrande medmänniska. Och en medmänniska unnar jag oss alla.  

Smärtsamt

Nära smärtan

bränns det

De som inte står ut

står skamsna

Vi bär alla vår egen plåga

Kängor

När allt i livet går som i tjära är det lätt till att någon helt oskyldig får ut för frustrationen. Som den stackars taxichauffören som ringde idag och ville veta om jag kunde ta mig in i hans ganska höga bil. Naturligtvis kunde han inte veta att det strulat med olika säten de fyra sista gångerna jag åkt. Så då fick han sig en liten känga. Om att jag omöjligt kunde veta hur hög just hans bil är. Och om jag kanske skulle behöva ett intyg för höga bilar också… Fast när han kom och jag väl satt inlastad utan större blessyrer så var jag så vänlig, så vänlig.

Och apropå kängor så köpte jag mig ett par nya på rean. Inte fotriktiga, förnuftiga med plats för inlägg och i omöjliga storlek 35. Utan ett par snygga, flärdfulla 36:or med klack!  De ska ju ändå inte användas till mer än dekoration. Just nu låter jag fåfängan vinna över förnuftet. 

Som en handling av trots och som en känga till det här konstiga livet!

Gunga för högt

Har du sett en ensam gunga svänga i vinden? I en skymningsstund i höstrusket eller i en isande vintervind? När barnen var små lekte vi att det var änglar som gungade. Vi tittade på gungorna genom fönstret och berättade för varandra om hur änglarna nog såg ut. 

Våra änglar var glada och busiga små barnänglar. De stimmade och skrattade och gungade så högt de bara vågade. Kanske var det Gud själv som gav fart. Om vi lyssnade riktigt noga kunde vi nog, någonstans långt inne höra dem ropa: Högre! Högre!

Och Gud gav fart. Änglarna gungade tills det hisnade och de skrek av skräckblandad förtjusning, skratt och pur livsglädje.

Änglar kan aldrig gunga för högt.

De kan ju flyga.

Kaffepaus

Mitt i den här dagens kaos stannade tiden. Julkoppen med guldkant och den prickiga morsdagspresenten värmde. Doften av brinnande stearinljus och kokkaffe spred sig i mitt eget kök. Åh, vad jag har saknat de dofterna! En solstråle letade sig lätt förvirrad in genom köksrutan och smekte min kind. Gav lite vila. För en stund.

Gammalt År

Nu är det bara några timmar kvar. Sedan är det här ödesåret över. Nu kan det bara bli bättre. The båttom is nådd. Så vi tar nya, friska tag och siktar mot framtiden. Den ljusnande och hoppingivande. Jag tror att jag symboliskt ska krossa, klippa sönder eller smula något vid tolvslaget. För det här året vill jag inte ha tillbaka!

Fast…

Så var det ju bröllopet. Det fantastiska, vackra med många skratt och en liten tår i ögonvrån! Och semestern i Hjo som började i kaos men som bjöd svengelska, skratt och allvar. Och utfärder till sjöstränder och kaféer, bara vi två. Och barnen som flög ut och in på sina vingliga vingar. Så  minns jag mina guldstunder med vackra kaffekoppar och doften av ros och syrén mellan regnskurarna i min lilla värld. Och sedan när det blev värre så fanns det långa telefonsamtal med skratt och tårar. Omsorgen och omtanken som slösats på oss. Bullarna, bönerna och middagarna i frysen. Alla möten med människor som klivit in i mitt liv en tid och delat med sig av sig själva. Fikastunder på Lennarts där ett leende räcktes över tillsammans med katalanen. Och alla dessa goda samtal!

Och så har jag kanske lärt mig att det här året också var ett år som gick att leva sig igenom… trots allt.