Medmänniska

Ibland känns bara vägen allt för lång. Den slingrar sig fram i all evighet. Och inte vet vi var den bär. Vägskyltarna har blåst ned eller är skrivna på ett språk vi inte förstår. Och inte är det någon aurostrada heller utan en liten ynklig och krokig väg, full av gropar och hål. Med branta uppförsbackar och hisnande nedförslut. Det är inte alltid så lätt. Och inte alltid så roligt heller.

Det är då den där goda, goda vännen finns där. Hon som vandrar med. Utan stora åthävor går hon med mig den här konstiga vägen. Hon lyfter luren och ringer för att höra hur det är. Hon orkar lyssna och står pall. Hon orkar med mitt ältande och tillåter mig inte att ge upp. Men tvingar mig inte heller till att vara käckt optimistisk. Så här är livet just nu, säger hon. Och lär mig att våga låta framtiden vila.

En sådan vän är  i sanning en medvandrande medmänniska. Och en medmänniska unnar jag oss alla.  

Smärtsamt

Nära smärtan

bränns det

De som inte står ut

står skamsna

Vi bär alla vår egen plåga