På mitt köksbord ligger en broderad duk som jag köpt på loppis. De broderade blommorna påminner om sköldar. Och just idag berörde det mig. Tillsammans med bibelappens ord. Sköldar. På gott och på ont.
För ibland har vi inget annat val än att sätta upp en sköld. Som skydd. Skydd mot det som skadar oss. Eller hotar att skada oss. Då kan en sköld vara av godo.
Men en del människor hukar bakom sköldar för att de är fega.
Och det är en helt annan sak. De gömmer sig för att inte sanningen ska komma
fram. För att skydda bilden av sig själva. Då är skölden av ondo.
Så finns de rädda. De som tar skydd bakom skölden för att de
inte vågar annat. De sårade som inte vågar släppa någon nära. Vi andra måste varsamt
förmå dem att sänka sköldarna. Att våga igen.
I Europa använder vi just nu sköldar mot människor i nöd. Vi
gör det genom att stänga av känslorna som nyss svallade upprört. Vi gör det
genom att stillatigande gå med på de nya lagar som regeringen vill rösta fram. I
vårt land. Vi använder sköldar rent faktiskt vid gränsövergångar där inte
taggtrådsstängslen hunnit byggas. Sköldar som ska vara till för att skydda mot
attacker – inte för att hindra flyktingar att fly.
Men mot det onda. Mot likgiltighet och själviskhet. Mot
fördomar. Mot rasism och ingroddhet. Mot det är skölden ett måste.
”Ge akt på vår sköld,
o, Gud…” ps 84:10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar