Hopp

Det finns något hoppfullt i det där frasande, krispiga ljudet hos en bukett tulpaner. Dofter som inte är påträngande men som tillför en fräschör som fyller hela rummet. Ibland behövs det inte mer för att ljuset och våren ska anas. Mina är köpta på torget. Där i kön fick jag ett vänligt leende jag inte hade förväntat mig, av en man som borde heta Ove. Och sådant ger hopp.

Vårt språkcafé på biblioteket inleds varje vecka med att två äldre herrar måste fösas bort från ett av våra reserverade bord. De sitter där och ”utför sina medborgerliga rättigheter”. Vi har nu inte riktigt samma syn på saken. Men ibland biter inte de bästa argument och de sannaste sanningar. Då får glad och vänlig dumhet bli vapnet. Det har lyckats varje gång. Vi har fått vårt bord.

Och i torsdags fick jag alltså ett leende.