Se till mig som liten är

När livet vänds på ända och det man trott på, själva grunden börjar skaka. När allt man arbetat för, studerat till, kämpat för inte längre är någonting värt. Vart vänder man sig då? När alla böner man ber studsar tillbaka. När alla dörrar man försöker gå in igenom slås igen. När alla stigar man trampar faller sönder och upplöses i intet. Vart vänder man sig då? När den Gud man trott på ända sedan barndomen och alltid förlitat sig på verkar ha tagit skydd bakom ridåer av mörka moln och blixtar och dunder. Vad gör man? När det helt enkelt inte finns någon lösning. Ingen nåd. När livet man fått är ett liv man inte vill ha. Finns det då någon lindring i tron? Kan man fortsätta tro?

Det enkla svaret är att det inte går. Det svåra svaret är att man på något förunderligt vis kan det. Man klamrar sig fast vid ett hopp och en tro lika gammal som jorden själv. Att någonstans mitt i allt det här eländet finns Han ändå här. Kanske är Han den som håller mig uppe. Fast jag inte ser det och förstår det. Kanske är det Han som faktiskt håller mig i sin hand. Fast jag känner det som om jag är lämnad helt åt mig själv. Det är kanske den tron som ändå bär. Att Han bär. Att Han ser till mig när jag är som minst. Och som svagast. Och som mest utan tro och hopp. Att det faktiskt är då som Han lyfter och omsluter mig med en kupad hand. Fast mina böner förblir obesvarade. Fast dörrarna förblir stängda. Så är Han där.

Se till mig som liten är
För mindre blir jag inte