Jag tänkte bara tala om att jag lever. Visserligen droppar
regnet ner från himlen i strida strömmar. Himlen är totalt igenmulen och här
inne får jag tända lampan mitt på dagen. Pilfinken kryper in under takskägget
och sitter på sin pinne och kurar. Ruggigt är det. Och lite dystert. Och de
tomma dagarna radar upp sig som en trädgårdsgång med klivstenar. Det händer
inte mycket här i långsamheten. I det vanliga livet hade det varit vårrusning
nu. Med fulltecknad kalender och sena kvällar. Här råder stillhet. Bara
regndropparna rinner nerför rutan.
Men det är vår.
Och en och annan fågel kvittrar trotsigt i äppelträden.
Och snart är det terminsslut på högskolan. Och bal. Och
bröllop. Och student.
Och då ska vi fira!
I långsamheten märks när pelargonerna växer.
Det är konstigt att vissa ska ha alldeles för stressigt och andra för lugnt. Hur får man lagom?
SvaraRaderaI mina ögon är du en stark person som hittar det positiva i livet!
Jag saknar dig i min "sista-rycket-innan-sommarlov"-stress.
Kram kram från Camme
Så sant skrivet, som vanligt. Så klokt. Du har verkligen fått stanna upp och tänka till, och känna skillnaden på vår och vår. Härligt att ha så fina saker att se fram emot som bal och bröllop osv. Vill till att ta vara på de ljusa stunder som livet bjuder på. Kram till dig och de dina.
SvaraRadera