Att leva det liv man får

Jag brukar säga att man får leva det liv man får. Och så är det ju. Det går inte att välja. Ett litet barn kan hoppa av leken och skrika att det är orättvist och att hon inte vill vara med längre om leken inte utvecklar sig som hon vill. Ett barn kan springa hem till sin mammas trygga famn och veta att allt blir bra igen. I lekens värld. I verkligheten lever vi de liv vi fått.

Jag såg på Sommarpratarna härom kvällen och Klara Zimmergren berättade om en mening hon läst någonstans och som fått henne att vakna till. Det stod: ”Jag har ansvar att leva mitt liv”. Jag har tuggat på de orden ett par dagar. Jag tänker att varje tid i en människas liv är unik och därför värd att levas. Det kan ju hända att den tid som kommer blir bättre, ljusare, varmare och då skulle man ju kunna vänta med att leva till dess. Men vi vet ju inte. Det gör ju ingen av oss. Jag är ledsen över att behöva säga det, men det kan bli värre. Och vem vågar chansa? Väntar jag på den gyllene tiden så kanske jag förlorar den som i alla fall hade lite kopparglans. Så för mig finns inte något alternativ. Jag ska leva så mycket jag bara kan, här och nu. Jag ska leva de tunga dagarna och de som nästan svävar av lätthet. Och livet får schatteringar i både ljust och mörkt utan att jag kan välja. Men när dysterheten knackar på ska jag plocka fram det levande. Det som jag levt och samlat och håller hårt i min knutna hand. Som minnet av helgens närhet och skratt och normalitet. Och ett vackert inslaget paket från en kär och omtänksam vän. Och jag lever det liv jag fått att leva så gott det går. Också i långsamhetens och stillhetens tid.

Oktober

Nu viskar inte vinden längre med mild ljum stämma

den viner

Det löv som förtroendefullt gungade i juni

virvlar maktlös runt i oktoberskymningens dans

det finns inget rofyllt i dimmans svep

bara otålighet

men solstänkta dagar glimmar skogen

som guld