Omhuldad

Så ringer telefonen och en vänlig röst frågar hur det är. Och någon blir upprörd över sakernas tillstånd, åt mig. Någon annan ber en bön för mig.

Och här sitter jag och låter mig bäras. För vad kan jag annat göra. När orken tryter och ingenting händer. Och tårarna rinner tills de sinar. Och ändå har jag det ganska bra. För jag är omhuldad, ompysslad och älskad. Och för det mesta är jag ändå glad. Tills någon är vänlig mot mig. Eller lite sur. Och tårefloden torkar snabbt. För det finns ju ändå mycket som är positivt. Jag dör ju inte av detta. Jag är ju bara uttråkad. Och begränsad. Men vissa saker skulle jag ju slippa. Och vissa saker tär ju mer än annat. Och som ett mantra upprepar jag: Jag är ju inte så gammal. Jag är ju bara 46 år. Som om det skulle vara en garanti för att få slippa.

Men så ringer telefonen och en vänlig röst frågar hur det är. Och så känner jag mig buren. Omhuldad. Och man kan ju dricka te ur vackra koppar också!

Och så går det ett tag till.

En dag till.

En timme till.

En minut till.

I evigheter.

Amen.