Sommardrömmar

Snart är det väl ändå sommar, även i år. Den tid då rosorna blommar. Då pionerna doftar och jag kan sitta tillbakalutad i min bästa stol och njuta. Då när vindarna är ljumma och tunga av syren och kaprifol. Då när varje andetag är ljuvligt och sött. Snart är vi väl ändå där. Även den här långa, långa vintern i stillhet och långsamhet måste väl få ett slut. Och sommaren måste väl ändå tina upp. Det goda tar vi ut i förskott i år. Vill inte vänta på att rosorna blommar. Måste få uppleva sommarsötman redan nu. Vårens timmar tickar sakta. Solen värmer ännu bara fläckvis. Men jag bläddrar bland bilderna och låter mig hänföras. Minns rosorna före vargavintrarna. Känner minnets doft och känslan av sammetsmjuka blad. Minns stunder av sann lycka och absolut vila. Och lever i det en stund. Tittar inte ut på kajorna i skorstenen och de enorma, mörka molnen på himlen. I mitt hjärta är det sommar nu. För en stund. I ett ögonblick. Det onda tar vi när det kommer….

Drömsommar...

Vårkänslor

Så lyser solen igen. Visserligen mellan molnen, men ändå. Åkern på andra sidan grusvägen är harvad. Kajorna pysslar och ruvar i skorstenen. Det är vardag igen i långsamhetens tid. Nu har sädesärlan anlänt. I rabatterna blommar scilla och hyacint. Och jag längtar efter att få odla. Tträdgårdsdrömmarna är alltid som starkast nu på våren. Nu finns inga begränsningar och inget ogräs med i beräkningen. Nu ser jag för mig prunknande rabatter med pioner och rosor. Jag drömmer om uteplatsen som aldrig blir byggd och växthuset vi aldrig köper. Jag ser för mig hur vackert allt kommer att bli. Sedan. När vi hunnit med. Fått råd. Då. Och sedan kommer sommaren och jag låter mig nöja med det jag har. Utemöblerna står bra i gräset också. Det är dessutom praktiskt att flytta dem efter sol och skugga allt efter behov. Och salladen räcker. Och tomater kan man köpa. Och några rosor klarade den här vintern också. Det går att använda kirskål i matlagningen. Och den täcker ju bra. Jag vandrar runt i min trädgård och ser bara det vackra. Och överser med det ofullkomliga.

Drömmar om liv

väcker mig

livshoppet spirar

knoppar

vårtidens bejublade föreställning

Omhuldad

Så ringer telefonen och en vänlig röst frågar hur det är. Och någon blir upprörd över sakernas tillstånd, åt mig. Någon annan ber en bön för mig.

Och här sitter jag och låter mig bäras. För vad kan jag annat göra. När orken tryter och ingenting händer. Och tårarna rinner tills de sinar. Och ändå har jag det ganska bra. För jag är omhuldad, ompysslad och älskad. Och för det mesta är jag ändå glad. Tills någon är vänlig mot mig. Eller lite sur. Och tårefloden torkar snabbt. För det finns ju ändå mycket som är positivt. Jag dör ju inte av detta. Jag är ju bara uttråkad. Och begränsad. Men vissa saker skulle jag ju slippa. Och vissa saker tär ju mer än annat. Och som ett mantra upprepar jag: Jag är ju inte så gammal. Jag är ju bara 46 år. Som om det skulle vara en garanti för att få slippa.

Men så ringer telefonen och en vänlig röst frågar hur det är. Och så känner jag mig buren. Omhuldad. Och man kan ju dricka te ur vackra koppar också!

Och så går det ett tag till.

En dag till.

En timme till.

En minut till.

I evigheter.

Amen.

Vad säger man?

ibland tar orden slut...

Farfars Fåtölj

I ett av våra rum står en gammal fåtölj som har varit farfars. Den står i det rum som i ritningen benämns med Herrummet precis bredvid en gammal snirklig kamin. Fåtöljen förvandlades i vår barndoms lekar till en kungatron. Där fick bara kungen sitta. Drottningen och prinsessan fick sitta i de mindre fåtöljerna bredvid. Till Farfars Fåtöljen hör en liten fotpall klädd i samma tyg. På den fotpallen skolades jag in i familjens berättartradition. Där satt jag och lyssnade på farfars otroliga historier om alla hans syskon och deras bravader. Andäktigt. Han satt i den stora öronlappsfåtöljen, som på den tiden var klädd i avskavd röd sammet. Farfar berättade över huvudet på mig, ofta vänd till någon annan. Inte till barnet på pallen. Men ibland vände han ner blicken mot mig och log sitt sneda leende. Och jag rös av välbehag. Han var min stora kärlek när jag var barn. Tänk den lycka, när han tog fram gitarren och sjöng Var tog den lilla stygga Lottan vägen, bara för mig. Eller när han kom in med gitarren på magen och sjöng Du skall få en dag i mårå som godnattvisa. Åtskillig tid ägnade jag åt att sitta andäktigt tyst och lyssna när han och farmor sjöng gamla slagdängor. Hans vackra baryton blandad med hennes sträva och rökhesa altstämma.

När det sedan blev farmor och jag så stod Fåtöljen tom. Jag såg henne aldrig sitta i den. Nu har den en självklar plats hemma hos mig. Den är som en stor famn att krypa upp i. Och placerad bredvid kaminen en varm tillflykts plats. Kryddad av minnen och kärlek.

Långfredag

Jag vaknade i morse av att sovrumsfönstret försökte slita sig. En kraftig vindpust fick fönstret att med en smäll åka upp. Men snöret, som ska hålla det på plats höll. Ute omväxlande regnar eller snöar det. Det är grått. Inte alls så där hoppfullt vårlikt som det borde vara vid påsk. Våren har tagit paus. Tusenskönorna hukar i gräsmattan och drar över sig ett täcke av snö. Kajorna kurar i skorstenen men överger inte sina ägg. Vi tänder en brasa och undviker att gå ut. Idag blir det nog inte ens en oväderspromenad. Jag tar en paus ifrån träningen idag. Tar en tur med bilen till ett dukat kaffebord och goda vänner istället. Och det kan ju vara träning nog. Denna den dystraste av dagar. Då man förr inte fick vare sig skratta eller roa sig. Fast vid vårt kaffebord vilar inga sorgsna miner. Så hårt håller vi inte på traditionen, fast naturen gör det.

Vårvinden kastar sig ut

Vildsint ivrigt glad

Utlämnad virvlar jag med