Årets sista dag

Nu är det Nyårsafton! Det här året tar alltså slut. Det har av flera krönikörer utsetts till Katastrofernas år. Ja, det stämmer kanske. Både i stort och i smått.I vår familj har nya ord blivit viktiga och sjukdomar som inte berört oss har plötsligt blivit verkliga och ytterst påtagliga. Och alla står de för små och stora katastrofer. Alla på sitt vis och från sin horisont.

I det större perspektivet har katastroferna lärt oss namnet på platser vi inte visste fanns: Tahrirtorget, Fukushima och Utöya. Där står varje siffra på döda och skadade för personliga tragedier. Personliga förluster. Det ger oss andra lite perspektiv på det vi själva upplevt.

Jag läste någonstans att åren runt 20 också har ett namn. Det kallas för UNDERGÅNGSÅLDERN. Ett mycket träffande uttryck som vi andra som är förbi kan le åt men som är en plågsam verklighet för dem som är där. Inte heller så enkelt för oss andra att hänga med i och ha tålamod med.

Jag bläddrade bland några gamla foton och fann ett foto som jag tagit i Portugal för några år sedan.Det är inget särskilt bra foto. Det är ett sådant som min familj brukar skratta åt att jag tar. Jag är ingen fotograf men jag älskar att leta upp detaljerna. De som ingen annan ser. Sedan borde jag nog överlåta själva fotograferandet åt någon annan! När vi klättrade omkring på klipporna vid havet en kväll såg jag den där perfekta bilden: Längst ute på en klippkant vid havet hittade jag en liten rufsig växt. Den klamrade sig fast i en klippskreva och vinden piskade saltstänk över den. Men den levde. Och den blommade. Trotsigt! Den bilden vill jag ta med mig in i det nya året.

Någonstans hittade jag också ett valspråk som fastnade och som jag också tar med mig:

Det goda tar vi ut i förskott. Det onda tar vi när det kommer. 

Förhoppningar

I stormens vindar

På karga klippor

I saltstänkt jord

Där ingenting växer

Vill jag blomma